Nästa dag började med en torr ökenstorm som blåste sand över hela staden. In i det sista väntade Phie på att få höra att alla studenter skulle få en extra eterdag, då det skulle vara omöjligt för hybrilerna att ta eleverna till skolan. Något sådant meddelande kom aldrig. Hennes föräldrar stressade båda runt i köket, pappa Caspar med trötta ringar kring ögonen och mamma Celia med strama irritationsstreck kring munnen. Phie skyndade sig ut genom dörren med sin tunnaste silkesscarf tätt slingrad om munnen. Hybrilen stod och blinkade precis utanför grinden. Hon och Jachov kastade sig in med halvslutna, kisande ögon. Hybrilen brummade igång. Baksätet var svalt och torrt. "Våtduk", sade Jakob varpå en ficka öppnades emellan sätena. Jakob rafsade åt sig en våtduk och till Phies stora förvåning kastade han sedan en till henne också. "Ta med en extra", varnade han. "Det kommer att bli jobbigt på din skola idag."
Utan någon vidare förklaring klev han sedan ut vid nästa stoppstation. Förbryllat tittade Phie efter honom. Ökensanden brukade inte plåga hennes skola mer än hans. Så vad menade han?
Två stationer senare klev Phie av. För ett ögonblick drabbades hon av panik. Hybrilernas motorer gillade inte sand. Den hade stannat en bra bit innan stopplatsen. Med dunkande hjärta och stela ben började Phie ta sig till den riktiga stopplatsen. Hon slängde en blick på den enorma skolbyggnaden en bit bort och kände sig förvirrad. Var var stigen som hon brukade följa från stopplatsen? En hybril blinkade ilsket med sina ljus. "Du går mitt på banan, tös!" ropade föraren ur sin megafon. Phies tankar började skena. Sanden flög tjock i luften.
"Phie!"
Lättad vände sig Phie i riktning mot rösten. Någon ledde henne bestämt bort från vägbanan. Strax skymtade Phie Jachovs isgråa ögon från under hans skolscarf.
"Din skola är ditåt, idiot", sade Jachov omilt. Sedan grabbade han tag i hennes överarm utan att bry sig om hennes tjut av smärta och hasade henne över vägbanan, till skolgården.
"Att man alltid ska behöva dadda dig. Väx upp nån gång. Och sluta vara så förbannat hjälplös!" Phie stod och svalde och svalde. Det svaga, klickande ljudet av hennes tunga blandades med knastrandet av sand mellan tänderna. Jachov vände på klacken.
Vad är det med honom? tänkte Phie samtidigt som hon masserade sin arm. Det var väldigt inte-Jachov-aktigt att alls bry sig om henne på det här viset. Oron gnagde i Phies mage. Det måste ha hänt något.
Inne i skolan var det vanliga elevsorlet dämpat. Klungor av flickor stod och höll om varandra. Några grät öppet. Lukten av sorg blandades med sanden som drev in i korridorerna varje gång någon öppnade dörrarna för att smita in. Pojkarna stod inte alls som vanligt och skränade i ett försök att härma någon känd poet. Istället stod de och stirrade ner i marken med buttra miner. Några hade knutit sina skolskarfar om överarmen i ett öppet tecken på sorg. Kalla kårar passerade igenom Phie. Någon har dött.
Hennes lärare kom gående. Med en stram mun och knappa rörelser öppnade hon dörren. Eleverna gled in under hennes stora, svarta ögon.
"Alla har säkert redan hört vad som har hänt", började klassläraren genast. Phie såg sig obemärkt omkring. Av de askgråa minerna gissade hon att det faktiskt var så. För en kort sekund irriterades hon av att hennes föräldrar inte hade sagt något till henne. Någonstans i bakhuvudet visste hon att hennes pappa säkert hade haft en lång och jobbig dag med att reda ut kaoset på minnesgården och att hennes mamma i sin tur oroades av sina egna jobbekymmer. Vad det nu än var som hade hänt var det inte så säkert att de själva visste särskilt mycket.
"Utifall att någon skulle ha missat gårdagens händelser ska jag nu visa er morgonens nyhetsholograf”, fortsatte deras lärare. ”Var snälla och försök att vara tysta. Sanden knastrar i systemet och gör det svårt att höra."
Nyhetsholografen började och allas 3D-glasögon sveptes på.
"Den kända artisten Shameh, vars poesi har nått internationellt erkänd status i flertalet länder, blev gripen tidigt igår morse, detta efter att Rådet fått ett anonymt tips om att Shamehs poesi inte alls var skriven av poeten själv. Vid närmare granskning visade det sig att Shameh har läst förbjuden litteratur, närmare bestämt Hög Poesi från Sagalitteraturen. Flertalet av hans hit-dikter citerar Hög Poesi ordagrant, andra kan tydligt spåras till den Höga Poesin. Shameh erkände omedelbart. Samtliga av hans verk kommer att avlägsnas från infobankerna. Själv kommer han att förvisas till Saahs öken utan vattendepåer. Må Gud vara med hans själ."
Flera av flickorna i klassen hade slutat titta. De begravde sina ansikten i armarna och satt nu och grät öppet vid bänkarna. Bilden av Shameh blixtrade till som avslutning på sändelsen.
Phie satt stel och chockad mitt bland snörvlande, snyftande klasskamrater. Shamehs mörka, bruna ögon som hade förmedlat känslan i dikterna. Rösten, som hade trollbundit hela publikhav, med tiotusentals hänförda lyssnare. Den intensiva, dånande tystnaden, som dyrkande bar fram Shamehs minsta andetag. Borta. När ökenstormen dragit förbi skulle den också ha släpat med sig en röst som aldrig mer skulle höras.
Nästa dag hade Phie ont i magen. Hon fick stanna hemma, även om lördagen var den kortaste skoldagen av samtliga sex. Även hennes mamma stannade hemma, oroad av flickans bleka kinder. Tyst smög hon in till Phie med en kopp av hennes favorit-te. Phie såg att hon hade rivit lite mjuk Suku och lagt det på en tallrik bredvid. Phie älskade det söta, mjuka fruktköttet. Hennes mamma strök henne lätt över håret och gick sedan ut, lika tyst som hon kommit. Tankspritt tog Phie tekoppen och en bit av den mjuka Sukun.
Tänk om någon visste, tänkte hon desperat. Tänk om någon visste att även jag har läst Hög Poesi genom Polypcars brev. Nochajans ord svepte tätt kring hennes hjärta. Lätta tumlade de ner i de hemligaste djupen, små korn av Djup Poesi som klängde sig fast tillsammans med Konungen Sahuyes panterlika steg.
Utan någon vidare förklaring klev han sedan ut vid nästa stoppstation. Förbryllat tittade Phie efter honom. Ökensanden brukade inte plåga hennes skola mer än hans. Så vad menade han?
Två stationer senare klev Phie av. För ett ögonblick drabbades hon av panik. Hybrilernas motorer gillade inte sand. Den hade stannat en bra bit innan stopplatsen. Med dunkande hjärta och stela ben började Phie ta sig till den riktiga stopplatsen. Hon slängde en blick på den enorma skolbyggnaden en bit bort och kände sig förvirrad. Var var stigen som hon brukade följa från stopplatsen? En hybril blinkade ilsket med sina ljus. "Du går mitt på banan, tös!" ropade föraren ur sin megafon. Phies tankar började skena. Sanden flög tjock i luften.
"Phie!"
Lättad vände sig Phie i riktning mot rösten. Någon ledde henne bestämt bort från vägbanan. Strax skymtade Phie Jachovs isgråa ögon från under hans skolscarf.
"Din skola är ditåt, idiot", sade Jachov omilt. Sedan grabbade han tag i hennes överarm utan att bry sig om hennes tjut av smärta och hasade henne över vägbanan, till skolgården.
"Att man alltid ska behöva dadda dig. Väx upp nån gång. Och sluta vara så förbannat hjälplös!" Phie stod och svalde och svalde. Det svaga, klickande ljudet av hennes tunga blandades med knastrandet av sand mellan tänderna. Jachov vände på klacken.
Vad är det med honom? tänkte Phie samtidigt som hon masserade sin arm. Det var väldigt inte-Jachov-aktigt att alls bry sig om henne på det här viset. Oron gnagde i Phies mage. Det måste ha hänt något.
Inne i skolan var det vanliga elevsorlet dämpat. Klungor av flickor stod och höll om varandra. Några grät öppet. Lukten av sorg blandades med sanden som drev in i korridorerna varje gång någon öppnade dörrarna för att smita in. Pojkarna stod inte alls som vanligt och skränade i ett försök att härma någon känd poet. Istället stod de och stirrade ner i marken med buttra miner. Några hade knutit sina skolskarfar om överarmen i ett öppet tecken på sorg. Kalla kårar passerade igenom Phie. Någon har dött.
Hennes lärare kom gående. Med en stram mun och knappa rörelser öppnade hon dörren. Eleverna gled in under hennes stora, svarta ögon.
"Alla har säkert redan hört vad som har hänt", började klassläraren genast. Phie såg sig obemärkt omkring. Av de askgråa minerna gissade hon att det faktiskt var så. För en kort sekund irriterades hon av att hennes föräldrar inte hade sagt något till henne. Någonstans i bakhuvudet visste hon att hennes pappa säkert hade haft en lång och jobbig dag med att reda ut kaoset på minnesgården och att hennes mamma i sin tur oroades av sina egna jobbekymmer. Vad det nu än var som hade hänt var det inte så säkert att de själva visste särskilt mycket.
"Utifall att någon skulle ha missat gårdagens händelser ska jag nu visa er morgonens nyhetsholograf”, fortsatte deras lärare. ”Var snälla och försök att vara tysta. Sanden knastrar i systemet och gör det svårt att höra."
Nyhetsholografen började och allas 3D-glasögon sveptes på.
"Den kända artisten Shameh, vars poesi har nått internationellt erkänd status i flertalet länder, blev gripen tidigt igår morse, detta efter att Rådet fått ett anonymt tips om att Shamehs poesi inte alls var skriven av poeten själv. Vid närmare granskning visade det sig att Shameh har läst förbjuden litteratur, närmare bestämt Hög Poesi från Sagalitteraturen. Flertalet av hans hit-dikter citerar Hög Poesi ordagrant, andra kan tydligt spåras till den Höga Poesin. Shameh erkände omedelbart. Samtliga av hans verk kommer att avlägsnas från infobankerna. Själv kommer han att förvisas till Saahs öken utan vattendepåer. Må Gud vara med hans själ."
Flera av flickorna i klassen hade slutat titta. De begravde sina ansikten i armarna och satt nu och grät öppet vid bänkarna. Bilden av Shameh blixtrade till som avslutning på sändelsen.
Phie satt stel och chockad mitt bland snörvlande, snyftande klasskamrater. Shamehs mörka, bruna ögon som hade förmedlat känslan i dikterna. Rösten, som hade trollbundit hela publikhav, med tiotusentals hänförda lyssnare. Den intensiva, dånande tystnaden, som dyrkande bar fram Shamehs minsta andetag. Borta. När ökenstormen dragit förbi skulle den också ha släpat med sig en röst som aldrig mer skulle höras.
Nästa dag hade Phie ont i magen. Hon fick stanna hemma, även om lördagen var den kortaste skoldagen av samtliga sex. Även hennes mamma stannade hemma, oroad av flickans bleka kinder. Tyst smög hon in till Phie med en kopp av hennes favorit-te. Phie såg att hon hade rivit lite mjuk Suku och lagt det på en tallrik bredvid. Phie älskade det söta, mjuka fruktköttet. Hennes mamma strök henne lätt över håret och gick sedan ut, lika tyst som hon kommit. Tankspritt tog Phie tekoppen och en bit av den mjuka Sukun.
Tänk om någon visste, tänkte hon desperat. Tänk om någon visste att även jag har läst Hög Poesi genom Polypcars brev. Nochajans ord svepte tätt kring hennes hjärta. Lätta tumlade de ner i de hemligaste djupen, små korn av Djup Poesi som klängde sig fast tillsammans med Konungen Sahuyes panterlika steg.